Svensk elitidrott och mental träning
Det är märkligt. Jag begriper det inte. Tänker på den svenska elitidrottens två läger; Ena sidan har förstått att det mesta sitter i huvudet, den andra sidan tycker inte att huvudet har någon större betydelse, det är kroppen som utför gärningarna, typ så. Återigen, jag begriper ingenting.
Förutom att skriva om fotboll och ge dig speltips som du kan tjäna en slant extra på så samarbetar jag med en av Sveriges främsta mentala coacher, Ulf Sandström heter mannen. Bland annat så har Ulf arbetat med Dalkurd sen tiden från division 1 Norra för 3,5 år sedan till nu då Dalkurd som bekant gått upp i Allsvenskan. Jag har haft äran att få följa med på allt samarbete som pågått mellan Ulf och Dalkurd på individuell och kollektiv nivå. Det har varit många magiska ögonblick, tyvärr sätter det konfidentiella stopp för historierna. Med mina erfarenheter så är det förstås lätt att förstå vikten av att arbeta med dom mentala bitarna. Vill i sammanhanget även nämna tränaren Andreas Brännströms vakan och positiva attityd till att testa nya grepp och det stora intresset / insikten för den mentala biten. Så skulle alla elittränare fungera och då hade den här artikeln inte funnits.
Å andra sidan bör ju ledare som Henrik Larsson eller xxxx eller xxxx också, vid det här laget förstått att den mentala biten är precis lika viktig som den fysiska. Men så är inte fallet kan jag tyvärr meddela. det går trögt. Ändå är fotbollen längst fram av de större lagidrotterna, i alla fall vad förstått genom andra initierade inom de övriga idrotterna.
Lyssnar man på samtliga stora sportjournalister som bevakar all idrott år ut och år in, Erik Niva, Niclas Holmgren eller Eurosports duktiga Maria Strandlund (tennis) så finns det inte en match där dom inte pratar om betydelsen av det mentala, oftast pratar alla dessa om att är just där skillnaden sitter. Skulle dom bara sitta och svamla enligt Henke Larsson och dom andra klåparna i hans läger? Det är ofattbart allt.
Det är konstigt på så många sätt att man blir alldeles snurrig. Vi ser och hör om olika lyckade framgångar som svenska U-21 laget och vad som legat bakom, eller varför inte gå så långt tillbaka som när Kjell Enhager tog hand om Annika Sörenstam och de andra tjejerna, snacka om succé och vad den berodde på är ingen hemlighet eller något som någon rimligen kan säga bara var slump. Det var mental träning på hög nivå som lade grunden helt enkelt. Det är inget hemligstämplat material vi pratar om.
En annan aspekt är att om jag var ansvarig för ett allsvenskt lag i botten eller toppen så skulle jag gärna vilja bryta mark där jag vet att antagonisterna inte håller hus. I det här fallet inom det mentala. Visst pågår ett visst arbete i olika omfattning i de flesta av klubbarna men det finns ingen kvalitetssäkring att tala om. Det är mer på den nivån att man "gör det", inte så mycket om vem som gör det och hur man vet att skutan far i bästa möjliga riktning. Där är vi idag, 2018. Det kommer att hända mycket på den här fronten framöver, det kan jag garantera, det som är fascinerande är att det viktigaste som finns har hamnat mellan stolarna i organisationer som omsätter 20-100 miljoner/år. Jag blir mörkrädd och tänker samma tanke som när stora företag blir misshandlade av en liten grupp inkompetent ledning.
Såg på Crystal Palace mot Newcastle idag, det var hela långsidor med spelreklam för ett bettingföretag matchen igenom, lik förbannat kommer jag nu inte ihåg vad bolaget hette, och detta trots att jag försökte registera mig som ny kund på mobilen, och nu till poängen, jag lyckades inte, och då är jag rätt van med bettingsajter. Ofattbar registreringsprocess. Helt normalt att bomba miljarder i marknadsföring när teknikern inte gjort klart sajten.
Nästa inlägg blir mer positivt då ska vi prata om vad Ulf Sandström kan åstadkomma med sin magi. Ciao!
